Så här var det: Det kom ett rymdskepp farande, till en lämplig plats i universum. Ut steg Herrens Ängel, Jesus i sin föruttillvaro, och bestämde: Där skall planeten
ligga!
Så lade han jordens grundvalar, och de andra änglarna i skeppet jublade (Job 38:4-11). Jesus talade, och det blev till. Han befallde världen att forma sig, han bredde ut himlen med sina fingrar (Ps. 8:4, Hebr. 1:7-12), han välvde dess tak, dess atmosfär, och han lät väta samlas i hav. Och så vidare, precis som Bibeln säger, dag efter dag (1 Mos. 1:1-31). Varför skapade Gud bara på dagen, tror du? Gud vilar väl inte? Varför
vilade Skaparen dessutom på sjunde dagen? Gud Fader behöver ingen vila. Men det var inte Gud Fadern som skapade, utan Gud Sonen, och den Helige Ande. Har då Gud Fadern fingrar? Nej, men Gud sonen, Herrens Ängel, har det. Världen och himlen är hans fingrars verk, läser vi. Jesus skapade, inte bara med sitt ord, han lyfte också sina händer, och tecknade, och Andens kraft åtlydde. Vi har sett den kraften verksam i
väckelsemöten, så vi tror på den. Vi har sett mänskliga händer vara bärare av den, så vi vet vad den kan.
Men rymdskepp? Så säger Guds ord, att hans änglar har tusende vagnar (Ps. 68:18), och änglarna var där, Guds söner. Och vem var deras Herre? Härskarornas Gud, Herren Sebaot. Vi känner honom som Jesus. Israeliterna lärde känna honom som Herrens Ängel (2 Mos. 23:20-23, 1 Kor. 10:1-9).